Här fortsätter nu självbiografin om mitt liv som dyslektiker. Läs gärna förra veckans: http://haggalen.blogspot.com/2012/02/tur-i-oturen.html inlägg som är det åttonde inlägget av samma historia. Resultatet av testet om jag hade tillräckligt stora problem för att få hjälp var skrämmande för mig. Jag fick en chock över hur illa läget var. Resultatet mättes i skalor mellan 1-10 och på den skala låg mitt resultat på 1.
Oj! Mina känslor om sanningen kändes som att bli amputerad av en kroppsdel.
Men när chocken hade lagt sig och jag tacksamt tog emot all
hjälp jag kunde få för att klara mina studier var jag så lättad över att
äntligen få hjälp. Det var som att vakna i en annan värld där andra personer
plötsligt fick förståelse och gjorde allt för att hjälpa mig. Mitt
självförtroende växte och jag började nu känna att det var skönt att berätta om
mitt handikapp utan att skämmas. Det som var mest förvånade var att jag inte
var ensam med att ha dyslexi utan vi var många som hade samma problem.
Hjälpen jag fick från skolan var längre tid på proven, Sitta
ostört i ett eget rum, Uppläsning av frågor vid prov. Och från CSN som stod för
bidragsdelen hjälpte till med 75 % studiepoäng mot heltids studier. Vilket
innebar att jag fick läsa ett år extra med fullt bidrag på Kom Vux. Mitt mål
var att läsa in behörigheten till Lärarhögskolan. Men det var högt siktat
eftersom jag inte ens visste om jag skulle klara repetitionen av högstadiet.
(Bilden är hämtad från Googles bild sök)
Första terminen repeterade jag svensk och matematik och sen
läste jag andra lättare kurser för att få ihop mina poäng. Engelskan väntade
jag med till termin två. Min svenska lärare Irene som var väldigt bra men
mycket hård var inte riktigt säker på om jag skulle fixa godkänd nivån. Mina
meningar var hemska och stavningen var ännu värre…..
Men jag kämpade på och lyckades på något sätt klara både
matematiken och svenskan. Det gjorde att jag satsade på yttliggare en termin.
Då läste jag repetition av engelskan, Svenska A och Matematik A. Jag tyckte det
var roligt och givande att studera och vi var som en familj alla studenter. Jag
trivdes mycket bra med både lärarna och studiekamraterna. Jag klarade även
dessa kurser. Matematiken var den svåraste och det förvånar mig mest. Eftersom
jag en gång hade försökt läsa in svenska A utan lyckat resultat. Mina meningar blev
bättre och bättre. När jag senare började använda datorn i mitt skrivande var
det till en stor hjälp. Då kunde jag rätta mina stavfel själv och se felen och
på så sätt lära mig att se hur orden stavas.
Även denna termin fick jag alla ämnen godkända.
Jag började nu läsa engelska A, fast på distans som ett privat ägt kursutbuds
företag för vuxenskolan som hete Eductus. Jag fick en bra relation till min
amerikanska lärare Sylvia som hade kunskaper om dyslexi och som bland annat
hade köpt in hjälpmedel som var plastremsor med neonfärgade raka streck på. Dem
var till hjälp när man läste så att ögonen följde samma rad istället för att
hoppa hit och ditt som dem gör ibland och vilket gör så jag läser om samma
mening 10 gånger utan att fatta vad det står. Då upptäckte jag att neon gul
gjorde det lättare för mig att se bokstäverna och raderna.
För att komma in på Lärarprogrammet på högskolan behövde man
inte ha mer än matematik A och det var tur för mig som hade det svårt för
matematiken. Men Svenska B var ett måste så det läste jag denna termin också.
Jag fick godkänt i både svenskan och engelskan. Nu hade jag all behörighet för
att söka in på Lärarprogrammet som jag hade siktat på vid starten av mina
vuxenstudier. Jag sökte nu in på högskolan, men betygen var för låga och
högskoleprovet var mycket dåligt. På det provet fick man endast mer tid. Vilket
gjorde att provet kändes som en lotto rad. Jag läste en termin på Kom vux till och
jag prövade att läsa engelska B och andra ämnen för att höja betygen för att
eventuellt göra en ny sökning nästa termin till högskolan.
Hej!
SvaraRaderaHar kikat runt lite i din blogg (som jag fann via pysselstafetten!) och jag gillade särskilt inlägget om er fina hund! Har också funderat på en ridgeback men så blev det en rottweiler istället. Hon lever tyvärr inte längre, blev akut sjuk redan vid ett års ålder men minnena kommer alltid att finnas kvar! //Tanja
Måste berömma dig för att du kämpar på så väl med skolan, det är inte alltid lätt men det kommer gå vägen! :-)
SvaraRaderaUrsäkta att jag inte har sätt din kommentar förrän nu. Tack så jättemycket för berömmet Marie <3
Radera